Det enda jag någonsin önskat var att du skulle se mig. Kan du inte förstå, alla små skolflickors dröm. SE MIG!!! Ge mig det jag behöver. Ge mig det jag förtjänar. Tystnaden är outhärdlig. Jag gör allt, men du ser ingenting, ingenting! Du svävar runt i mitt liv som en tjock dimma, ibland sätter du dig i mitt synfält, men det går inte att röra vid dig. Det är som om du inte finns, som om dimman är en illusion. Ibland är du tunn och vacker, letandes över vattnet en kall höst morgon, klistrar fast dig vid de gulnande löven i träden, jag ser dig. Varför ser du inte mig? Jag vill kliva rakt igenom dig, skrika i ditt huvud, ge dig idéer om att jag är värd att ses. Men jag vågar inte närma mig. Alla broar är brända.

De värsta dagarna, de med störst längtan, då sätter du dig i mitt bakhuvud, suddar bort alla vettiga tankar, trycker på tårkanalen och hela världen bara snurrar. Dessa dagar kommer sällan, men idag är en sådan dag. Du sitter där, hotar med att trycka på tårkanalerna och få mig att bryta ihop totalt, men du får mig inte dit, jag kan skydda mig själv, jag är stark! En tår är inte värd att fällas om inga tårar fälls tillbaka. Hur ska jag veta om du, dimman, fäller tårar för mig?

Snälla se mig, tala till mig, visa att jag betyder något, så som du hela mitt liv betytt allt för mig. Alla vackra viskningar som borde funnits, alla uteblivna kramar som jag längtar efter, alla dagar jag önskat att du sett mig, älskat mig eller åtminstonde visat att du visste att jag fanns.

... <3