trött som jag vet inte vad. lyckades ännu en dag vakna när jag borde varit på uni. men jag var snabbt på plats...

massor med plugg, städning, matlagning, scouting och promenad senare så känner jag mig totalt slut. funderar på om denna dagen är över snart. funderar starkt på att sova.

tankarna vill inte vara där jag är, dom springer åt andra hållet och jag hinner inte med för att hejda dom. jag vill sova drömlöst, länge. tills jag vaknar av mig själv. jag vill gå i ide, sova bort alla mörka dagar. jag vill tillbaka till sommaren, eller bara hoppa framåt i tiden. fötterna värker, benen krampar och hjärtat slår snabbare. jag vill inte, jag orkar inte. låt mig vara glad, glad en hel dag. låt mig slippa detta. jag vet att det snart går över, men jag har inte tid att vänta, inte tid att må så här.

jag vill somna in i din famn, vakna bredvid dig. men allt känns så långt borta. jag vågar inte närma mig, vågar inte fråga. jag smälter när du ler mot mig. i din närhet försvinner allt det jobbiga. allt är vackert. ibland tror jag att möjligheten finns, att det kommer att gå, att det kommer att bli vi. andra stunder griper hjälplösheten om mitt hjärta, drar ner mig i ett avgrundshål. men jag klättrar upp. ställer mig med båda fötterna på jorden igen. för jag vet att vad som än händer har jag mig själv. jag kommer alltid klara mig. 

jag bannar mig själv, varför vågar jag inte fråga. tystnaden ger mig möjligheten. men jag vågar inte, tar inte chansen när det kommer. ge mig en hint, ta steget. jag vill så gärna.

hemlängtan är som störst när jag inte behöver den. ensamheten är som jobbigast när tankarna hälsar på. jag längtar efter min vackra, min vackra louise! <3 you and me forever and ever <3