av saknad.

Chocken som kom idag, när jag insåg... obeskrivlig, som en kniv i magen, nej inte en kniv, miljoner knivar i magen. Jag satt på föreläsningen och trodde jag skulle spy. Panik, tog mig inte ut, kunde inte gå. Vill inte vara kvar, ville inte gå, ville inte vara ensam. Vill hem, krypa ner under täcket och gråta. Men jag behövde vara stark, stark för min egen skull, för att orka. Jag behövde vara stark då för att vara starkare när jag kom hem, ensam. Men jag känner mig inte stark. Lusten är stark till att krypa ner under täcket, gråta, gräva ner mig och inte möta omvärlden. Men jag måste. Jag vill ha ett par starka armar som håller om mig, smeker mig över håret och viskar "du klarar det här". Någon som ställer upp, som finns, som stöttar. Jag är inte stark alla dagar, jag är inte stark idag. Ensamheten är som värst alldeles innan den upphör. Tankarna får sväva fritt, inget som hindrar dem från att leva sitt eget liv. Jag vill inte, snälla, kan ingen komma hit och rädda mig från mina monster.

<'3

Av Louise Rickardsson med orden

Blommorna är för de människor han hjälp
Knopparna är för de människor han påverkat
Sprickorna är för alla motgångar
Ljuset är för hans själ
och Korset är för hans tro